För ett par år sedan påbörjade jag ett litet stick- och virkmaraton som gick ut på att jag skulle sticka eller virka ett plagg till alla barn i den närmsta släkten. Det visade sig att det var ganska många barn som kunde räknas in i den kategorin och de har till och med blivit fler sedan jag började. I veckan blev jag klar med etapp åtta. Det blev den sista i en trio likadana tröjor till tre barn som går i samma förskoleklass. Den första började jag med i somras och mitt mål var att alla skulle vara klara innan skolan började i höstas. Man överdriver inte om man säger att jag missade min deadline en smula. Alla tröjor är stickade i Raggi med mönster i restgarner i olika ullgarner. Mönstret jag använt är från Järbos hemsida, det heter kort och gott Isländsk tröja (nr.91007). Det var ett bra mönster, lätt att följa och jag lärde mig mycket av att sticka tre likadana efter varandra, man fick chansen att förfina tekniken hela tiden men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag är skitless på det mönstret nu.
Den första hade blå botten. Jag var så ivrig på att få ge bort den så att jag glömde fota den i helt färdigställt skick. Här hänger alla trådar ute i det fria och väntar på fästfest.
Nummer 2 fick en mörkgrå botten.
Trean fick en plommonlila botten.
Nu kör jag vidare med etapp nio som blir en virkad mandalainspirerad spetskofta i jeansgarn.
Jag har funderat på det här med allt jox jag släpar hem från loppisar för att antingen använda i befintligt skick eller göra om till något annat. Jag släpar hem ganska mycket som kan placeras i "bra att ha"- och "ska fixa till någon gång"-facken. I mina skov av pysselhybris så har jag tänkt att allt som finns på loppis borde gå att göra till något annat, mer eller mindre användbart, på något sätt. I veckan gjorde jag slag i saken och påbörjade ett experiment för att testa min teori. Jag skickade in min inte ont anande familj på Röda korset med en hundralapp i näven. Ordern var: köp vad ni vill så ska jag pyssla till.
De kom ut efter några minuter med pillemariska leenden och en skramlande väl hopknuten påse i näven som jag absolut inte fick öppna förrän vi kommit hem.
Fnissandet fortsatte när vi kommit hem och det var dax att öppna. Här är innehållet:
En orange plåthink, väldigt liten.
En förpackning dekorationsstenar, typ krossat glas. Lika orange som hinken.
Två mörkgröna tofsar.
Ett dominospel i träask.
En bågformad vas. Ful.
En ljuslykta i marmor.
En visp i plast.
Ett A i trä.
En virkad spetsduk.
Fem fina knappar med ankare på.
En tålamodstränande relik från 80-talet.
Fem gröna äggkoppar i äkta plast.
När jag öppnade påsen blev jag förfärad. Vad hade jag gett mig in på? En påse skrot och skräp för hundra kronor! Jag tänkte ge upp innan jag ens börjat.
- Ska bli kul att se vad du gör med vispen, kluckade delar av min "fanclub" och det fick igång min tävlingsinstinkt. Jag skulle minsann inte ge dem något att flabba åt.
Nu har påsen med det brokiga innehållet legat på en central plats i hemmet (på köksbordet, väldigt praktiskt) och jag har kikat ner i den några gånger om dagen och börjat spinna på lite idéer. Jag tror nog jag skulle kunna komma i mål ändå, om det inte vore för den där förbenade vispen.
Nu börjar vårsolen titta fram (kanske inte just idag då, idag är himlen mer gråvit i bästa chabby chic-stil) och man känner hur livsandarna börjar återvända till kropp och själ. I takt med att det blir ljusare börjar lusten att pyssla, fixa hemma, vara i stugan (om bara "traktorkillen" ville ploga vägen), städa(!), träna(!), laga mat(!) och även blogga växa sig allt starkare. Så här är jag nu igen.
I pysselväg har det inte blivit så mycket annat än stickat och lite sytt den här vintern. Stickat för att man kan göra det halvsovandes nedsjunken i fåtöljen till ljudet av någon hockeymatch som Luleå hockey ändå förlorar. Sy för att jag har startat en samarbete med en Åsa som har ett klädmärke och behöver hjälp med sömnaden. Jag ska berätta mer om det en annan dag.
Men varför ekorre kan man ju undra. Jo, jag har kommit fram till att jag lever mitt liv som en ekorre. Jag samlar på mig massor med saker, saker som kanske någon gång kommer till användning men inte nödvändigtvis, ofta lägger jag sakerna på ställen som jag inte kommer ihåg sedan och får leta som en tok när jag ska ha dem, i bästa ekorranda. Och så förstås det här med sovandet, skulle inget väcka mig skulle jag nog sova från första November till sista Februari. Vid närmare efterforskning så visar det sig att ekorrar inte alls sover på vintern, de byter bara päls och tjattrar vidare. Men nog är de väl liiite tröttare på vintern iallafall? Det är jag övertygad om.
Vi var i stugan när Pokemon invaderade landet. Så långt ut på landet hittade inte de små figurerna. Endast genom sociala medier blev vi varse dess existens och framfart. När vi någon gång åkte in till stan (som i stugsammanhang är Boden) kunde vi beskåda och förfasas över fenomenet. Kul att ha något nytt att gnälla och beklaga sig över. Kan säga att jag nu varit i Pokemontätare område i två veckor men har fortfarande aning om vad det handlar om.
Men trots att jag suttit ute på vischan och stickat under denna invasion så har jag inte suttit utan jakt och byte. Jag har hittat på ett alldeles eget jaga/leta-spel. Det började en solig och fin lördagskväll när vi satt och åt middag. Ett flygplan passerar högt över våra huvuden. Jag börjar fundera högt på hur många flygplan som egentligen kan gå till Kiruna varje dag och på lördag kväll dessutom. Hur många ska till Kiruna egentligen?
- Kolla Flightradar24, säger min tidigare så flygplanstokige son.Snabbt kunde vi konstatera att planet som precis passerat inte alls kom från Kiruna utan var på väg från finska Kittilä till Zürich. Där och då var jag fast.Varje gång jag efter det såg eller hörde ett flygplan så var jag tvungen att kolla vad det var för ena som var ute och flög. Det visade sig att väldigt många flygrutter går över det svenska inlandet för vidare transport ut i vida världen. Som exotiska exempel kan jag nämna Dubai till den amerikanska västkusten, Tokyo och Osaka till Frankfurt eller som den morgonen när Qatar airways plan bildade ett pärlband längs Luleälven på väg från Doha till en rad amerikanska storstäder. Eller som morgonen när jag rusade in till mina långsovande herrar och hojtade att minsann Moskva till Havanna precis passerat. De delade inte min entusiasm. Även mer logiska rutter som Oslo till Kirkenes kan jag lägga i min samling. Särskilt många Kiruna till Stockholm har jag dock inte sett.
Qatar airways i en lång prydlig rad. Ordning och reda. Vid det här tillfället kom jag dock på tanken att den ständiga strömmen av flygplan faktiskt spyr avgaser över mina jordgubbar.
Ett av mina första jaktbyten. Man får veta en hel del om planet och flygrutten på Flightradar24.
En lustig tanke slog mig, säg att vi ska åka till Osaka. För att ta oss dit måste vi först till Stockholm och sedan till Frankfurt. Det skulle alltså betyda att vi skulle ta två flyg till Frankfurt för att sedan åka hela vägen tillbaka och passera högt över stugan.
Det här flygplansjagandet funkar även på hemmaplan. Idag på morgonens hundpromenad i skogen blev överflugna av ett gäng indier på väg till New York. Hoppas de gillade utsikten.
Idag var för övrigt första skoldagen för kommunens alla barn och för "min" nya förskoleklass . Pirr i magen på fröken i morse. Det blev en fin första dag.
Nu har jag jobbat fyra dagar efter en sju veckor lång ledighet som sin vana trogen gick alldeles för fort. När vi alla äntligen blev lediga och begav oss till stugan valde även sommaren att lägga in en extra växel och vi fick kanonväder i nästan fyra veckor. Som vanligt hade jag storstilade planer på allt jag skulle hinna göra i stugan under ledigheten: måla möbler, tapetsera, måla siden, färga garn, sticka både det ena och det andra. Listan var lång, mycket längre än fyra veckor. Inte minst var min plan att jag skulle blogga om inte varje så åtminstone varannan dag. Men det händer något när man sitter där ute på vischan, man slutar helt enkelt bry sig om världen bortom den susande aspdungen. Att börja koppla ihop teknikprylar för att kunna skicka ut sitt blogginlägg i cyberspace, i en ordning som man inte bryr sig i att komma ihåg från dag till dag är inget man väljer att lägga energi på när man kan välja att istället ta en kaffekopp i handen och gå en inspektionsrunda via växthuset till odlingarna i pallkragarna för att se hur mycket allt har vuxit sedan dagen innan. Till och med en sådan sak som att åka iväg och handla som man tyvärr måste göra även när man är i stugan blir lite jobbigt eftersom man både måste kamma sig och leta reda på ett par skor som inte är ett par för stora gummistövlar.
Vi har haft det bra, skrattat, umgåtts med svärmorföräldrarna, ätit mycket glass, cyklat, fiskat och druckit kaffe. Den bästa av semestrar. Men allt roligt har ett slut. I fredags kväll när vårt besök från det vanliga livet, två av mina kollegor, åkt och stugan kändes lite kall och ruggig bestämde vi oss för att det var dax att återinträda i atmosfären runt vår hemadress. Snabbt,effektivt och utan omsvep packade vi ihop våra prylar (bla mina 2 ton pysseljox, var kom allt det ifrån?) och åkte hem. Så i skydd av mörkret, lite som att vi ville smyga oss därifrån för att inte uppröra dem lämnade vi stugan och sommaren bakom oss.
Nu ser vi fram emot vad hösten och vintern har att erbjuda.
Nej, jag ska inte fylla den här bloggen med enbart stickade strumpor men ibland duggar stickade-strumpor-inläggen tätt.
Imorgon börjar fruntimmersveckan och Järbo garn har meckat
ihop en mysterieknit-a-long med en mönsterdel för varje dag under veckan, lite
som en adventskalender. Knit-a-longs kan se ut på många olika sätt t ex när
många stickar samma sak, på samma tema eller under en viss tid och visar upp
sitt resultat i tex en facebook-grupp eller på Ravelry (Facebook för
sticknördar). Jag brukar sällan haka på sådana här påfund eftersom jag tappar
lusten att göra något så fort den minsta gnutta tvång kommer in i bilden och
pyssel ska vara lustfyllt. Just den här knit-a-longen är av mysteriesorten med
en ”ledtråd” om dagen och det triggar igång min nyfikenhet så till den milda
grad att jag inte kan avstå från att vara med. Jag har varit med på en
mysteriestickning tidigare, det var när min favorit-stickpodd hade en under
julledigheten. Till den köpte jag 10 små härvor ruskigt dyrt garn till en mössa
som fortfarande ligger halvfärdig längst ner i min stickkorg. Bättre lycka med
den här hoppas jag. Järbos mysteriestickning ska resultera i ett par strumpor
(förhoppningsvis, säger jag med tanke på tidigare resultat). Jag har valt att bara sticka med en färg, ett
cerisrosa garn och jag ska utmana mig själv genom att använda en teknik som jag
aldrig provat på förut nämligen genom att sticka båda strumporna samtidigt på en
lång rundsticka, magic-loop heter det visst.
Ett nystan knallrosa Mellanraggi från Järbo garn och rundstickor och 100cm lång kabel från Drops.
Pinna nu iväg och köp ett nystan eller 6 och häng med på en
stickvecka där vi förhoppningsvis lär oss en hel massa ny saker, om inte om
stickning så kanske vi får några nya insikter om vårt eget tålamod.
Nu har jag stickat klart och fäst alla trådar på strumporna som jag började sticka på den gångna helgen. De blev riktigt långa, ända upp till knäna för jag ville använda hela garnnystanen för att se hur färgningen till slut blev. Hur jag färgade garnet kan du läsa om här. Till en början var jag lite missnöjd med hur färgningen blev, jag tyckte att det blev på tok för lite rött och att färgskiftningarna kom för tidigt på nystanen. Med facit i hand tyckte jag att det var riktigt bra att de kom så tidigt. Eftersom jag stickade strumpor av garnet kom skiftningarna på foten där de syns mer istället för längre upp på skaftet. Ibland kan fel blir rätt.
Det här var första gången jag stickade strumpor från tån och upp, det var lite trixigt i början, jag fick youtuba en hel del för att hitta en video som visade uppläggningen på lättförståeligt sätt. Jag använde tekniken från den här videon för att lägga upp på två stickor:
Sedan använde jag mig av Garnhumlans beskrivning på raggsockor stickade från tån och upp. Eftersom jag inte så ofta kollar stickfastheten (ofantligt korkat att inte göra det) så blev den första sockans fot på tok för lång och bred så jag fick repa upp och göra om några gånger med några olika modifieringar. Bland annat stickade jag foten 12 cm istället för 14 innan jag började med kilarna.
Att sticka sockor från tån och upp var riktigt roligt. Man hade kvar den lättaste biten till sist vilket ju ofta är en fördel när man ska sticka två likadana av något och lider av svår second sock syndrom, dvs den första i ett par är alltid rolig att göra, dess maka vill inte riktigt bli klar någon gång, för att det är tråkigt att göra exakt samma sak en gång till. Dessutom behövde man inte vara rädd att garnet skulle ta slut innan man stickat färdigt tån, något som annars kan göra en stickare lätt stressad, man kan med denna metod sluta när garnet är slut. Fiffigt, det blir inte över en massa garnslattar.
Nu har jag börjat sticka på något nytt i tjockt ullgarn, härligt knirkigt i sommarvärmen. Bilder kommer när jag kommit en bit.
