Träningsmotivation

Det händer två gånger om året, utan undantag. Första gången strax efter jul, efter ett par veckor med den saliga blandning av maträtter som utgör ett vanligt svenskt julbord tillsammans med otaliga Aladdin-askar och gofika. Andra gången sker just den här tiden på året, efter en sommar med grillat och glass och vin från låda. Man känner att kläderna visst krympt en aning och suget att kicka ingång ett nytt, sundare liv kommer som ett brev på posten. I 100% av fallen brukar det sluta med att jag återgår till att vara gymmets bästa kund efter ett par veckor. En sådan kund som bara betalar via autogiro varje månad utan att nöta det minsta på gymmets olika tortyrredskap. Jag kan helt enkelt inte motivera mig att åka dit. Fåtöljen är så mycket skönare än en spinningcykel. När jag var barn höll jag på med en hel massa olika aktiviteter, jag åkte direkt från balettlektionerna till hockeyträningarna samtidigt som jag drömde om ett OS-guld i konståkning. Det fanns alltid något som motiverade till att snöra på sig ett par för aktiviteten lämpliga skor och ge sig in i träningen.

Som vuxen ser jag inga OS-guld i horisonten, inte ens en DM-match i fotboll där jag äntligen får göra fler minuter på plan än på avbytarbänken att motivera mig med. Därför faller alltid träningen efter ett par veckor. Visst, ett viktnedgång kan ju vara motivation för oss som väger aningens för mycket, eller att få leva ett långt och friskt liv. Men nej. Sådana argument har inte bitit på mig.

NU! Nu har jag snubblat över den bästa träningsmotivatorn någonsin. Iallafall för mig. Hela sommaren har jag stickat eller virkat, fått ont i axeln, tagit en Treo och stickat vidare tills det gjort för ont igen. Vilat lite och sedan börjat om. Till slut gick det inte längre. Jag var bedrövad. Riktigt ledsen och arg på min eländigt veka kropp. Jag gick till min svägerska sjukgymnasten som tryckte, bände och knäckte och sedan föreslog att jag kanske borde träna lite styrka för att bygga upp musklerna i nacke, axlar osv.

Jepp, saken är biff. Ett gymkort är inköpt och första passet är genomfört. Flera är redan inbokade.

Jag tränar för att kunna sticka och jag har aldrig känt mig så motiverad att dra på mig träningsskorna. Den här gången tror jag faktiskt att jag kommer att fortsätta träna även efter två veckor.

Att sticka och virka är en stor del av mitt liv och om en  svettig timme några gånger i veckan är vad som krävs så gör jag det mer än gärna. Jag vill aldrig mer ha ett handarbetsuppehåll för att kroppen säger ifrån.

Imorgon tar jag det lite lugnt och ska testa Yoga, man behöver ju inte flåsa jämt.

Idag tog vi en promenad till slalombacken (känd från bloggen Träningsblogga) hela familjen. Utsikten är där uppe Luleås vackraste. 

Följt av en promenad genom trollskogen.

/Maria