Vi sitter i tv-soffan strax före åtta första söndagen i Mars och ser dessa tusentals förväntansfulla skidbeklädda knasbollar stå och stampa i långa rader i väntan på startskottet för att sedan i trängsel, en del med bakhala skidor, andra med för få mil på snö i benen och vissa i tokroliga jag-förlorade-ett-vad-kostymer. Och vi säger högt till den som orkar höra:
- Vad tänker alla de där människorna? Är de riktigt kloka i huvudet? NIO MIL! PÅ SKIDOR!
Tre månader tidigare har vi suttit i samma soffa, tittat på samma tv på ett annat gäng skidfotade människor som frivilligt ska åka upp för en slalombacke det snabbaste de någonsin kan. Ni hör ju hur idiotiskt det låter, UPPFÖR en slalombacke. Och vi säger till den som tvingas lyssna:
- Vad tänker de där människorna? Snacka om att göra det svårt för sig.
Med stort intresse följer jag SVT-profilen Stephan Wilsons resa från skidnovis till Vasaloppsåkare i serien Stephan på glid. Samtidigt som jag imponeras av hans viljestyrka så kan jag inte låta bli att tänka:
- Vasaloppet! Nio mil! På skidor!
Så igår hände det något som gör att jag i dessa situationer i framtiden kommer att nicka förstående och känna mig som en av dem. Det här var vad som hände:
Fredrik och Oskar skulle till Storklinten för att åka slalom. Jag valde mellan att stanna hemma, åka med men stanna i stugan eller följa med till Storklinten och testa mina nya (ärvda) längdlagg. Jag valde det sista. Väl på plats fick jag berättat för mig att det fanns två olika längdspår. Ett flackt och lätt på 2,4 km och ett på 8,5 km i kuperad terräng med några rejäla backar. Jag funderade ett tag, lade in parametrar som att jag inte åkt skidor på minst 20 år (förutom på friluftsdagarna på jobbet då jag åkt med 6-åringar i en 1,7km lång slinga helt befriad från backar), jag har aldrig åkt på det aktuella skidparet förut, de har dessutom legat i ett förråd de senaste 5 åren och under den tiden inte fått någon omsorg i form av valla och min egen fysiska kondition är väl inte att jämföra med Charlotte Kallas, jag väger nog snarare som två Charlotte Kalla. Det är nu det händer, det som gör mig till samma sort som alla de där människorna som jag suckat och skakat på huvudet åt. Jag tänker:
- Hur svårt kan det vara? Det är ju roligt att åka skidor.
Jag tar det inte helt kloka men då självklara beslutet att åka 8,5 km.
 |
| Me, my lagg and I. |
Det börjar bra om än väldigt mycket uppför, jag åker en bit, stannar och fotar, självklart ska det finnas på både Facebook och Instagram vad jag sysslar med för tillfället. Jag kommer till slut upp till backens krön, stannar och njuter av utsikten, fotar lite till. Nu går det nerför en bra bit ser jag, jag glider neråt och njuter av vinddraget, det går fort men inte så fort så jag inte kan kontrollera min balans. Plötsligt korsas skidspåret av en skogsväg, några mikrosekunder senare ligger jag med mina nya skidattiraljer i en spretig hög vid sidan av spåret. Jag ställer mig upp och borstar av mig snön och skrattar högt för mig själv inne i den vintriga skogen, så klantigt av mig. Jag fortsätter glida nerför och det går bra, fy attans, jag ska alltid åka skidor.
 |
| Där åkte alla de där latmaskarna, upp och ner, upp och ner. Själv rundade jag hela kullen i en vid sväng. |
Sedan ändrade terrängen karaktär det går ömsom uppåt ömsom nedåt. Det lilla som fanns av den 5 år gamla vallan är borta och jag får gå i sidled upp för de brantare backarna, när det går nerför är det också för brant får jag bittert erfara så jag plogbromsar eller går i sidled nerför också. Saker och ting tar tid där ute i skogen. Fredrik ringer och undrar hur det går. Jag blåljuger och säger att det går bra och att vi kan träffas om en timme i restaurangen, då ska jag gott och väl vara i mål. Jag stretar vidare, uppför och nerför. Fredrik ringer igen, det har gått en timme, jag blåljuger igen och säger att jag kommer snart. Efter en titt på gps:en i mobilen vill jag bara börja gråta och börjar överväga om det ändå inte är värt skämmigheten att bli hämtad av skidanläggningens personal på skoter. Fredrik ringer igen och undrar om jag lever, jag fräser åt honom att jag gör så jävla gott jag kan (han får ta mycket skit den stackaren). Till slut är jag dock i mål. Efter fem vurpor varav tre i nedförsbacke, en i uppförsbacke och en stillastående i en socialamedier-paus, ett mindre skidhaveri, och en halv miljard "jag dör, jag dör, jag dör" får jag äntligen ta av mig skidorna i triumf. Väl i restaurangen där min familj nästan hungrat ihjäl känner jag mig oövervinnerlig, jag klarade det och så jobbigt var det väl inte. Kanske gör jag om det nästa lördag igen.
Vi ses!
/Maria
