Första tomten

Första betongtomten har lämnat gjutformen. Han blev precis så stilig som jag hade hoppats. Idag har jag köpt mer betong så att jag kan gjuta mååånga fler.

Men nu är det dax att hoppa i bingen , jag har en lång arbetsdag imorgon.

Natti natti!

/Maria

Gunsans nya kläder

När Gunsan flyttade till oss fick jag dyrt och heligt lova Oskar och Fredrik att jag inte skulle sticka och sy kläder åt henne.När jag för ett tag sedan hittade reflexgarn på Glittra i Boden så blev jag bara tvungen att sticka åt henne iallafall. Observera dock att detta inte är hundkläder, det är en reflexväst som värmer gott. Funktionell och praktisk. Jag hittade på mönstret eftersom och passade på att testa lite olika tekniker och blev jättenöjd med resultatet, Gunsan är tyvärr av en helt annan åsikt. Hon kränger och har sig och verkar inte tycka att hon är det minsta tjusig när hon har den på sig.

Gunsan i sin nya "reflexväst". Inte helt nöjd.

Passade på att öva på att sticka flätor. 

Den funkar bra i mörkret. Hela hundrackarn glittrar.

Givetvis matchar vi varandra, Gunvor och jag.(Det var verkligen inte meningen, ärligt talat.)

/Maria

Ett litet räknefel

Hoppsan!

Ånej, ånej, vilken tabbe. Min mormor Astrid föddes för 102 år sedan och inte 103. Det är inte det att jag inte hade koll på hennes födelseår utan mer att jag inte hade koll på vilket år vi är på nu. Får skylla på att räkning med så där stora tal inte är något jag sysslar med dagligdags. Mina dagar går mer åt till att nöta tiokamraterna med 7-åringar. Skämt åsido.

Rabattkoden är dock fortfarande ASTRID103.

Idag vaknade jag på tok för tidigt efter en svettig jobbrelaterad dröm som nog kan kopplas till rådande vikariebrist. Bonustiden som jag annars bara hade sovit bort ägnade jag till att sticka färdigt en sjal till min syster och lyssna ikapp Rätt avigt-podden. Om sjalen kan sägas att det är ett jättelätt mönster. När alla trådar är fästa och jag lyckats få den på bild kommer en beskrivning på den här på bloggen.

Fredagskvällens bästa:
+  Favvoprogrammet På spåret kom till Luleå. Jag tog det på Osten och Delfinen så klart.

(Åh, jag måste bara berätta en rolig grej om Osten och Delfinen. Osten är för icke lulebor eller hockeyintresserade en hockeytränare med många år i Luleå hockey, nu har han dock någon annan syssla i föreningen, vet inte exakt vad. Delfinen är det gamla namnet på ishallen som numera har det eggande namnet Coop Norrbotten arena. Iallafall, jag spenderade väldigt mycket tid i ishallen i min ungdom eftersom jag höll på med konståkning. En dag mötte jag en herre utanför omklädningsrummen som frågade efter Lars Bergström.
-Vem? sa jag och försökte minnas om någon av vaktmästarna kunde heta så.
-Lars Bergström, alltså "Osten", försökte herren och tyckte nog att jag var mer än lovligt korkad ty alla borde ju veta vem en sådan ikon är.
- Jaha, Osten! Ja, han finns nog i omklädningsrummet längst ner i korridoren.)

+ Fredriks min när han passerade köket på sin väg från soffan till sängen kring 23.15 och upptäcker att jag står och blandar betong vid diskhon. Och ljudet när han kväver en uppgiven suck. Men  det är ju snart jul och jag måste ju hinna få valuta för min svindyra tomteform i latex. "Det måste blandas i tid, det som tomtar ska bli", som man säger.

Nu ska jag fortsätta denna lördag med att skolka från ett pass Cardio Cross och ta en kopp kaffe till.

/Maria

Nu firar vi Astrid

Idag har Astrid namnsdag och imorgon skulle varit min mormor Astrids födelsedag. Det är imorgon 103 år sedan hon föddes. Vilken tur att hon fanns.

Det firar vi med en rabatt på allt i webbutiken hela helgen. Du får 20% på hela ditt köp när du använder rabattkoden ASTRID103. Det är viktigt att du fyller i rabattkoden annars räknas ingen rabatt av.

/Maria

En liten Marias rädsla för bagaryrket

Lennart Hellsing gick ur tiden igår. Han skrämde mig lite när jag var barn men det var nog inte med flit.

Bild lånad från Adlibris.

När jag var liten brukade min mamma läsa Boken om bagar Bengtsson för mig. Jag kommer så väl ihåg hur förfärad jag blev när vi kom till sidan där bagaren dör. Texten gick ungefär:
-Bagar Bengtsson, han är död, han har bränt sig på ett bröd...
På bilden gick den sörjande bagarhustrun och grät, klädd i svart med sorgflor. Förstå vad skräckslagen jag blev. Kan man verkligen dö av att bränna sig på ett bröd? Där och då bestämde jag att är det något jag aldrig ska bli när jag blir stor så är det bagare. Det verkar ju livsfarligt!

Någonstans måste jag dock ha kommit över min rädsla för varma bröd för det slumpade sig så att bageriyrket blev ett de yrken jag provat på genom åren. Visst har jag bränt mig på bröd både en och flera gånger men jag lever fortfarande. Och inte nog med det, jag är ju sedan 21 år tillbaka sambo med en fortfarande livs levande bagare av den riktigt morgonpigga sorten. (Jag kommer ihåg en gång när han brände sig i handen. Som han led ty han kunde inte spela innebandy på en vecka, det gjorde för ont att hålla i klubban.)

När det var min tur att läsa boken om Bagar Bengtsson för Oskar så hoppade jag för säkerhets skull över sidan med det tragiska dödsfallet och den sörjande änkan. Inte ville jag ju att Oskar skulle behöva ligga sömnlös och oroa sig över att hans far skulle sluta sina dagar med en allt för het limpa i handen.

Adjöken adjö!

/Maria

Det är över nu

I 25 dagar höll jag ut och det var en trädgårdstomte som fällde mig. Jag pratar om mitt köpstopp på pysselgrejer och min överenskommelse med Oskar.

Jag tar det från början. Idag har jag varit på fackombudskurs i stan hela dagen. Eftersom hela dagen skulle tillbringas i ett rum utan fönster bestämde jag mig för att gå ut en sväng på lunchen och få lite dagsljus. Som av en händelse hamnade jag på Skapa. Min plan var hela tiden att bara köpa sånt som jag verkligen behövde, dvs ett set med strumpstickor och en rulle washitejp till jobbet. Men så fanns de ju där, hängande på en krok, gjutformarna för trädgårdstomtar som jag har tänkt köpa sedan i somras men de har alltid varit slut. Jag slet åt mig en och betalade hela rasket innan mitt samvete skulle hinna stoppa mig.

564 kr för en liten tomteform. Jag lär få gjuta en hel tomtearmé för att den ska betala sig.

Ingen var lyckligare än mitt lilla gossebarn när hans karaktärslösa mor berättade om sitt senaste inköp. I ärlighetens namn hade jag tänkt bryta överenskommelsen så småningom för att Oskar skulle få sina pengar men inte efter bara 25 dagar. Oskar har verkligen blivit en skicklig förhandlare under den här tiden, han har varit tufft att övertyga många gånger.

Nu är jag iallafall fri att pysselshoppa hur mycket jag vill men jag ska nog ändå fortsätta försöka att låta bli. Jag behöver verkligen inte mer pysselgrejer och att inte kunna köpa något nytt gör att jag  ser det  jag faktiskt har med helt nya ögon.

Det här kan låta som en konstig "sjuka" och jag vet genom olika pysselgrupper på Facebook att jag inte är ensam. Inte sagt att det för den skull gör detta beteende särskilt sunt. Men roligt är det.

/Maria

Att motstå en frestelse

Oscar Wilde lär ha sagt att "Det enda sättet att bli kvitt en frestelse är att ge efter för den". Och så sant det är. Ända sedan jag fick leveransen med välkommen-lyktorna har jag varit sugen på att köpa en själv. Men jag hade ju redan en stor vit lykta så  min förnuftiga sida sa att vi inte behövde en till. Lyckligtvis har den gamla lyktan åkt till stugan och inte kommit tillbaka och en stor vit lykta behöver vi ju utanför dörren. Idag bestämde jag att jag varit så duktig som stått emot frestelsen så länge så nu köpte jag en. Och vet ni vad!? Det funkade! Nu är jag inte alls sugen på att köpa någon lykta. Så lätt det var att bota.

Har varit till Jysk och laddat upp med material till mitt nästa pysselprojekt. Det behövs en väldigt massa fleecefiltar, närmare bestämt sju. Minst. Även detta pysselmaterialinköp är väl förhandlat med gossebarnet. Han gav inte med sig förrän jag lovade att det faktiskt skulle bli klart och att han skulle få det till sitt rum. Ett pyssel som jag verkligen ser fram emot att göra.

Sju fleecefiltar  ska snart bli  en fleecefilt. Nää, det är inte logiskt.

Tjing!

/Maria

Mina färger var blå

Som vanligt i det här hushållet föregås alla typer av födelsedagsfirande av ett helt vansinnigt städrace. Det städas högt och lågt, fuskas och göms undan i en rasande fart i en benhård kamp mot klockan. Så var även fallet inför gårdagens tårtätande. Aldrig förr har vi varit så nära att bli ertappade med vår vardagliga röra vällande ut ur garderober och tvättstuga men vi hann den här gången också. Novembermörkret kan ju göra att man lätt blir lite nere men den är också en skänk från ovan för oss städovilliga, bara att invänta mörkret och tända lite levande ljus så kryper dammråttorna in i sina mörka hörn igen. Hepp!

Jahapp för att gå vidare till det jag lovade igår:

Hur man överlever en 39-årsdag utan åldernoja:
+ Börja jobba med barn.
+ Hinta att du fyller år.

Barn förstår verkligen  hur man gör någon glad på sin födelsedag.
Och vem kan åldernoja när man blir så firad? 

Vi går vidare till fördelarna med att bli ett år äldre:

En eller ett par gånger i veckan går jag på spinning eller indoor walking. På dessa pass använder man en pulsband för att på en stor skärm se att man tränar i rätt pulszon utifrån sin maxpuls. Maxpulsen räknas ut med hjälp av någon slags formel som har att göra med ens ålder. I och med att jag nu är ett år äldre än förra veckan kommer min maxpuls att vara liiite lägre än förra veckan och jag behöver inte träna lika hårt för att komma upp i de olika zonerna. Bra va! Eller...öh....

Åsså var det den där godislådan:

Jag fick en godislåda av Fredrik och Oskar i fredags. En med Hello Kitty-pulver som sprätter och har sig i munnen, små byttor med surt pulver, små byttor med sött pulver, en hel massa olika sorters pulver faktiskt och så tuggummi. Stora kulörta bumlingar vars förpackningar borde innehålla en utförlig beskrivning av heimlich-manövern pga av den överhängande risken att tuggummit passerar munnen och fortsätter ner i halsen i ett enda runt och fast stycke. Kanske var det så att jag hörde min mammas röst i huvudet där hon manade mig till att vara försiktig med tuggummibumlingen som gjorde att jag försökte hålla i den samtidigt som jag försökte bita sönder den. Plötsligt inser jag att jag är alldeles blå om fingrarna och väldigt snabbt och obarmhärtigt (mina älsklingar var inte särskilt smidiga när de framförde nyheten) blev jag varse att även mina läppar var lika blå som fingrarna. Att få bort färgen var dock plättlätt, den från fingrarna. Den färg som fastnat på mina något vinterfnasiga läppar satt dock som berget, det var bara att inse att jag skulle få fira min 39:de födelsedag med tuggummiblå mun.

Den lömska lilla söta godislådan. 

Om jag bara läst på förpackningen så hade jag ju vetat vad som väntade men jag var allt för ivrig och fick betala ett högt pris.

Nu ska jag julpynta.

Trevlig söndag!

/Maria

39:an kom...

Jag i finklänningen, inte så 39, min bror och tomten, förmodligen min bror det också.

Imorgon ska jag berätta om hur man fyller 39 utan att drabbas av åldersnoja, att det faktiskt finns finfina fördelar med att bli äldre samt vilka fallgropar man kan råka ut för i en godislåda. Men det är i morgon det. Det är så tröttsamt att vara 39 så nu måste jag nog sova.

Gonatt!

/Maria

Jul i vårt hus

Nä, jag är ingen som brukar vara väl förberedd och börja julpynta tidigt. Julafton brukar komma lite som en överraskning varje år. I år har jag dock börjat i god tid. Det beror nog främst på att jag ville testa ett pyssel som stått på att göra-listan sedan förra julen.

Grunden till det här pysslet är en röd träljusstake med ljushållare för värmeljus, stearinkladdig och med spruckna trädetaljer stod den och skämdes i Röda korsets second hand-butik i november förra året.( Tyvärr var jag alltför ivrig att börja pyssla så jag glömde ta en före-bild.) Om jag inte minns helt fel så blev den min för en tjuga. Min första plan för den var att måla den vit med Annie Sloan Chalk Paint och sedan sandpappra den till ett slitet utseende. Sedan kom jag på bättre tankar. Jag hade ju en påse spillbitar av grått fårskinn liggandes i pysselrummet som jag köpt bara för att grått, krulligt fårskinn är så fint och spillbitspåsen var billig.

Jag slipade, spacklade igen sprickorna, slipade igen och målade de delar som inte skulle kläs med päls. Sedan började det roliga. Ljusstakens hjärtform kläddes med bitar av fårskinn med hjälp av limpistolen (detta underbara verktyg, vilken fantastisk uppfinning). Det var faktiskt enklare än jag först trodde, pälsen var väldigt lätt att forma och förlåtande om man gör små misstag i limmandet. Slutnotan för hela pysslet landade runt 50-lappen, 20kr för ljusstaken, 20 kr för en halv påse spillbitar av får skinn och kanske en tia för färgen spacklet och limmstavarna som gick åt.  För en spottstyver och några timmars limmande har jag nu en rustik och unik  adventsljusstake att njuta av till jul. Sånt gillar jag.

Nu kan julen komma.

Såg att Lagerhaus har blockljus med samma diameter som värmeljus om man föredrar högre ljus, tyvärr hittar jag dem inte på deras hemsida.

Trevlig helg!

/Maria

Halloj!

Jag har stött på riktig snö för flera veckor sedan, i Pålkem.
 Nu längtar jag tills den snö som faller här lite nu och då stannar kvar.

Åh, typiskt. Det är alltid så svårt att komma igång och blogga igen när man inte gjort det på  länge. Det har hänt så mycket som man kanske borde skriva om men det känns för stort att börja rota bakåt i tiden alltför långt. Så jag gör inte det inte nu iallafall, kanske senare. I korthet kan jag sammanfatta tiden sedan förra inlägget så här:

+ Jobb med inslag av kursande.
+ Tränar så mycket jag någonsin orkar.
+ Träningsvärk som ständig följeslagare.
+Blev förkyld, eländig i tre veckor. Trodde aldrig att jag skulle bli frisk.
+Blev till slut frisk.
+ Stickar på något av mina 158 påbörjade stickprojekt varje ledig minut.
+Har blivit totalt och fullständigt besatt av stick-sidan Ravelry
+Det är så mörkt nu, vill ha ljus eller åtminstone snö och jul.
+ Köpstopp året ut! Tungt. Om jag inte kan motivera ett köp av pysselmaterial på ett tillfredsställande sätt så ska Oskar ha 500 pix. Endast kompletterande material till något pyssel får köpas. Gossebarnet är en stenhård förhandlare som synar mina inköp in i minsta garnstump. Jag känner mig pysselmaterialsshoppingsmässigt utsvulten. Men det är bra, jag har ju ett rejält lager att ta av.
+ Som för så många andra kröp en känsla av oro och otrygghet in under täcket när man vaknade i lördags morse och man blev varse vad som skett i världen.

Lite så är det.

På återseende snart, imorgon kanske rent av.

/Maria