En liten Marias rädsla för bagaryrket

Lennart Hellsing gick ur tiden igår. Han skrämde mig lite när jag var barn men det var nog inte med flit.

Bild lånad från Adlibris.

När jag var liten brukade min mamma läsa Boken om bagar Bengtsson för mig. Jag kommer så väl ihåg hur förfärad jag blev när vi kom till sidan där bagaren dör. Texten gick ungefär:
-Bagar Bengtsson, han är död, han har bränt sig på ett bröd...
På bilden gick den sörjande bagarhustrun och grät, klädd i svart med sorgflor. Förstå vad skräckslagen jag blev. Kan man verkligen dö av att bränna sig på ett bröd? Där och då bestämde jag att är det något jag aldrig ska bli när jag blir stor så är det bagare. Det verkar ju livsfarligt!

Någonstans måste jag dock ha kommit över min rädsla för varma bröd för det slumpade sig så att bageriyrket blev ett de yrken jag provat på genom åren. Visst har jag bränt mig på bröd både en och flera gånger men jag lever fortfarande. Och inte nog med det, jag är ju sedan 21 år tillbaka sambo med en fortfarande livs levande bagare av den riktigt morgonpigga sorten. (Jag kommer ihåg en gång när han brände sig i handen. Som han led ty han kunde inte spela innebandy på en vecka, det gjorde för ont att hålla i klubban.)

När det var min tur att läsa boken om Bagar Bengtsson för Oskar så hoppade jag för säkerhets skull över sidan med det tragiska dödsfallet och den sörjande änkan. Inte ville jag ju att Oskar skulle behöva ligga sömnlös och oroa sig över att hans far skulle sluta sina dagar med en allt för het limpa i handen.

Adjöken adjö!

/Maria