Mina färger var blå

Som vanligt i det här hushållet föregås alla typer av födelsedagsfirande av ett helt vansinnigt städrace. Det städas högt och lågt, fuskas och göms undan i en rasande fart i en benhård kamp mot klockan. Så var även fallet inför gårdagens tårtätande. Aldrig förr har vi varit så nära att bli ertappade med vår vardagliga röra vällande ut ur garderober och tvättstuga men vi hann den här gången också. Novembermörkret kan ju göra att man lätt blir lite nere men den är också en skänk från ovan för oss städovilliga, bara att invänta mörkret och tända lite levande ljus så kryper dammråttorna in i sina mörka hörn igen. Hepp!

Jahapp för att gå vidare till det jag lovade igår:

Hur man överlever en 39-årsdag utan åldernoja:
+ Börja jobba med barn.
+ Hinta att du fyller år.

Barn förstår verkligen  hur man gör någon glad på sin födelsedag.
Och vem kan åldernoja när man blir så firad? 

Vi går vidare till fördelarna med att bli ett år äldre:

En eller ett par gånger i veckan går jag på spinning eller indoor walking. På dessa pass använder man en pulsband för att på en stor skärm se att man tränar i rätt pulszon utifrån sin maxpuls. Maxpulsen räknas ut med hjälp av någon slags formel som har att göra med ens ålder. I och med att jag nu är ett år äldre än förra veckan kommer min maxpuls att vara liiite lägre än förra veckan och jag behöver inte träna lika hårt för att komma upp i de olika zonerna. Bra va! Eller...öh....

Åsså var det den där godislådan:

Jag fick en godislåda av Fredrik och Oskar i fredags. En med Hello Kitty-pulver som sprätter och har sig i munnen, små byttor med surt pulver, små byttor med sött pulver, en hel massa olika sorters pulver faktiskt och så tuggummi. Stora kulörta bumlingar vars förpackningar borde innehålla en utförlig beskrivning av heimlich-manövern pga av den överhängande risken att tuggummit passerar munnen och fortsätter ner i halsen i ett enda runt och fast stycke. Kanske var det så att jag hörde min mammas röst i huvudet där hon manade mig till att vara försiktig med tuggummibumlingen som gjorde att jag försökte hålla i den samtidigt som jag försökte bita sönder den. Plötsligt inser jag att jag är alldeles blå om fingrarna och väldigt snabbt och obarmhärtigt (mina älsklingar var inte särskilt smidiga när de framförde nyheten) blev jag varse att även mina läppar var lika blå som fingrarna. Att få bort färgen var dock plättlätt, den från fingrarna. Den färg som fastnat på mina något vinterfnasiga läppar satt dock som berget, det var bara att inse att jag skulle få fira min 39:de födelsedag med tuggummiblå mun.

Den lömska lilla söta godislådan. 

Om jag bara läst på förpackningen så hade jag ju vetat vad som väntade men jag var allt för ivrig och fick betala ett högt pris.

Nu ska jag julpynta.

Trevlig söndag!

/Maria