Nu har det hänt!

Min lilla unge hjälper mig med städningen iförd hårband och mammasydda clownbrallor. Det var då, nu är det han som når när mina armar inte räcker till. 

Det kan ha hänt i natt, det kan ha hänt för flera veckor sedan men det var i morse vi upptäckte det. Vi hamnade bredvid varandra framför en spegel, jag och Oskar.
- Mamma, säger det lilla livet, nu är jag längre än dig.
- Aldrig i livet, utbrister jag förskräckt.
-Jamen kolla då. Jag tittar men vägrar erkänna. Vi mäter och kontrollmäter och jag inser sakta faktum. Min son har vuxit om mig. Förutom hunden är jag familjens kortaste. Jag ska väl inte vara överraskad, Fredrik är ju rätt reslig och att växa om mig är ju i och för sig inte någon större bedrift men det känns ändå konstigt, mitt lilla barn är på väg mot höjder som jag aldrig varit på eller kommer att nå utan en stege. Jag har skojat om att köpa en kortare säng åt honom så att han inte kan växa om mig, nu är det för sent. Det är påsklovets fel, och solens, alla vet ju att ungar växer av sol och sömn.

Nu är det nattinatti, imorgon ska jag till stan och köpa platåskor.

/Maria